”If I could have chosen, I would have been born a woman/My mother once told me she would have named me Laura”. Raderna är hämtade ur ”The Ocean”, det storslagna avslutningsspåret från New Wave (2007), vilken dyker upp strax före extranumren när Against Me! spelar på KB.
I början av 2012, avslöjade frontmannen och låtskrivaren Tom Gabel att han påbörjat en medicinsk process för att byta till sitt rätta jag efter att ha lidit av könsidentitetsstörningar större delen av livet. Strax därpå bytte hon namn till Laura Jane Grace och blev arenapunkens första öppet transsexuella frontfigur.
Med tanke på hur mycket som har förändrats kring Floridabandet genom åren – bara sedan förra albumet White Crosses (2010) har bandledaren bytt identitet och kvartetten har bytt både basist och trummis – så är det anmärkningsvärt hur mycket som ändå är sig likt. Det är i den melodiösa, allsångsvänliga och Springsteen-stompiga falangen av amerikansk punk som vi alltid har hittat dem. Graces lyrik har, likt Bruce Springsteen, alltid varit av starkt berättande karaktär och hon har alltid fascinerats av livet på samhällets botten. Fjorårets Transgender Dysphoria Blues (första albumet sedan könsbytet) är ett konceptalbum med en transsexuell prostituerad i huvudrollen.
Efter den slicka arena-anpassade Butch Vig-produktionen på de två föregångarna, så har dagens Against Me!, till viss del, sökt sig tillbaka till anarko-punkrötterna. Och det har varit ett steg i helt riktning! Nu 18-åriga Against Me! känns som ett mycket vitalt band när vi möter dem på KB – kanske mer än någonsin tidigare! Låtarna avverkas i snabb takt och glider obemärkt in i varandra. De avfyrar mycket krut tidigt med ”I Was A Teenage Anarchist” och ”Pints of Guinness Make You Strong” som öppningsnummer men tempot avtar knappt något under hela den nästan 1,5 timmar långa spelningen som följer. Det är mycket energi och publikkontakt, trots att det knappt finns tid för mellansnack.
Låtarna plockas från hela karriären och stöps om i samma råa, opolerade form som musiken på Transgender Dysphoria Blues. Det är snyggt, energiskt, samspelt och rakt igenom catchy. Kanske hade man kunnat önska lite mer variation. Inte minst då det oftast är vid de tillfällen de tar några steg utanför bekvämlighetszonen de är som bäst. Som när ”Miami” tar en avstickare från bekant The Clash-land till Nick Caves ”Tupelo”. Eller i nya ”Drinking With The Jocks”, där de låter argare och mer Black Flag-likt än någonsin tidigare.
Bild från arkivet (2012)!
