Jag var femton år gammal när jag såg videon till Lemonheads “Into Your Arms” första gången. Även om det är en bra låt i sig, var det den vackra, dansande frontfiguren som fick mig att fastna. Puberteten, ni vet. Och jag var inte ensam i min förälskelse, Evan Dando var nittiotalets alternativa musikscens kanske främsta posterboy.
Lemonheads bildades i mitten av åttiotalet i Boston, Massachusetts. Det är ett band med ett tiotal plattor och det dubbla antalet medlemmar i bagaget, och när nu Dando turnerar på egen hand tar bandets låtkatalog upp större delen av hans setlist. Inte så konstigt eftersom det enda egentliga solosläppet han gjort är albumet Baby I’m Bored från 2003.
Att Evan Dando kanske inte är någon som varit i hetluften på ett tag märks på den publik som samlats framför Mejeriets barscen denna fredag. Det är inte många i lokalen som inte har fyllt 35. Men precis varenda en verkar vara hängivna fans. Det är nämligen ingen hejd på den indieallsång som utbrister i lokalen när den tilltuffsade 48-åringen Dando öppnar spelningen med Lemonheads-hiten ”Being Around”.
Och så fortsätter det i ett par timmar. Slackertrubaduren Dando levererar hit efter hit på sin akustiska gitarr. Som en levande jukebox bjuder han, förutom på egna låtar, på covers av bland annat Misfits, Dinosaur Jr och vännen och ständiga följeslagaren Juliana Hatfield. ”This is for Juliana”, säger han när han avslutat en fin tolkning av Hatfields ”My Darling” och mitt hjärta smälter lite. Annars är kvällens höjdpunkter givetvis Lemonheadslåtar som ”The Outdoor Type” och ovan nämnda ”Into Your Arms”, som båda nästan framkallar någonslags kollektiv trans i publiken. Också ”All My Life” från soloplattan tas väl emot.
I slutet på konserten kommer supportakten Sara Johnston, tidigare medlem i musikkollktivet Bran Van 3000, upp på scen, och de båda framför ett stundtals ganska taffligt set countryduetter. Tonläget på rösterna går extremt fint ihop men lite för ofta känns både sång och gitarrspel allt annat än synkat. Den största behållningen där är egentligen att vi får höra Evan Dando spela elgitarr.
Dando visar ofta sina visslingsskills och lägereldskänslan blir kanske lite väl ibland. Jag tänker att människan på scen på många sätt påminner om alla de tunnelbane- och gatumusiker som dagligen kämpar för några futtiga mynt. Den enda skillnaden är egentligen bara att Evan Dando är en av världens bästa låtskrivare.
Whiskeyglaset han fått med sig på scen töms i stora klunkar och trots att han ursäktar sig med ett ”I’m getting a cold” förs tankarna genast till alla de år av missbruk den här mannen gått genom. Tiden har inte varit snäll mot honom om en vill uttrycka sig milt. Det är rätt sorgligt att se om jag ska vara helt ärlig och texten till ”My Drug Buddy” skaver ganska rejält. Musikmässigt däremot är den fantastisk och framförs på ett sätt som nästan ger mig gospelvibbar.
En av de sista låtarna blir solospåret ”Why Do This To Yourself” och då är jag faktiskt riktigt nära tårarna. För även om Dando genom åren har levererat ett enormt fint låtmaterial, så är det svårt att inte fundera på vilka väldiga stordåd som han kunde ha spottat ur sig om inte missbruket tagit över så stora delar av hans liv.
Utan någon avsikt att framstå som dömande så låter jag textens första verser tala för sig själv.
You stayed awake for 14 days and then you slept a week
Why do you do this to yourself?
You drank out on the fire escape until you couldn’t speak
Why do you do this to yourself?
Why do you do this to yourself?
Refusing any kind of help
You’re not hurting no one else, that you can see
Why do you do this to yourself?
Bild från spelningen i Stockholm.
