Stockholm Music & Arts. Fredag: Legendarerna imponerar inte


Det är när man promenerar längs vattnet på väg till Skeppsholmen som tanken verkligen slår en om vilken vacker miljö som får agera bakgrund till festivalen Stockholm Musik & Arts. Vattnet, det fina vädret och hur fridfullt det är innan festivalen drar igång för det tredje året.

Men innan det sker får Pam Rose, känd från tv-programmet ”Jills Veranda”, smygstarta inne i Eric Ericsonhallen utanför det officiella festivalområdet. Då det endast finns en scen inne på själva området så har arrangörerna valt att använda den lilla konsertlokalen vid sidan av Moderna museet till de inledande och avslutande spelningarna för dagarna. Hallen, som en gång i tiden gick under namnet Skeppsholmskyrkan, avger en fantastisk akustik och det känns så fort man kommer in som ett riktigt trevligt tillskott till årets festival.

För det är just helheten som Pam Rose erbjuder med endast sin sångröst, en akustisk gitarr och ett par enkla högtalare som gör sig perfekt i den gamla kyrkan. Hon berättar ödmjukt om glädjen att vara just här i Sverige och chansen att få framföra hennes musik. Det är svårt att inte charmas av henne och lokalen vilket resulterar i att jag redan börjar slänga ett snabbt öga på schemat över vilka andra artister som kommer att spela här inne de kommande dagarna.

Lagom till att Pam Rose är klar är det dags för portarna att slå upp och vi får tillträde till festivalområdet. Inleder på stora scenen gör The Tarantula Waltz med sin singer/songwriter-folk inför en handfull skara personer framför scenen. Många har sökt sig till skuggan eller till de olika mat- och vattenhål som finns runt om på området så här vid sen lunchtid. Men sångaren Markus Svensson med band gör sitt yttersta att underhålla de på plats. Bandet som på sistone har gjort sig mest känd för att vara förband åt bland annat First Aid Kit och The War on Drugs gör en stabil insats och det är synd att inte fler är på plats än för att uppskatta det som bandet erbjuder.

En annan nackdel med att det endast finns en scen är att tiden mellan artisterna kan kännas som en evighet. I avsaknad av någon form av underhållning runt stora scenen i pauserna söker sig de flesta bort därifrån så fort artisten kliver av scenen efter sitt framträdande. Detta resulterar i att folk inte är på plats när nästa artist börjar och på flera av kvällens spelningar får man känslan av att det är lite folktomt i början.

Mina intryck av Goldfrapp kan ni läsa i en separat text och jag hoppar direkt över till Linnéa Henriksson istället. En sak som jag lärt mig med Linnéa är att hon inte spar på krutet på scenen. Hon vinner tävlingen ”mest rekvisita på scenen” och bjuder på hennes version av motsvarigheten till hiphopens ”ladies first”-samling med VAZ, Ane Brun och Tove Styrke på scen tillsammans med henne under en låt. Som om det inte skulle vara nog så bjuder hon efter det upp Cleo och strax därpå får Marlene framföra sin version av Linnéas låt ”Cecilia”. I det stora hela är det en underhållande timme vi får med Linnéa som hoppar runt och dansar loss på scenen så att hennes skor flyger all världens väg och det är omöjligt att inte dra på smilbanden lite grann.

Det blir ett tufft jobb att följa upp för Chrissie Hynde. En artist som har erkänt hennes förkärlek till vårt land slänger ur sig några enstaka svenska ord och med det försöker hon charma oss. Det svåra för en artist av Chrissie Hyndes kaliber och historik är att man förväntas höra de gamla godingarna medan artisten med en debutsoloplatta i bagaget vill spela mycket av det nya materialet. Det är delvis där som problemet finns, men också i att det inte är särskilt mycket show när låtarna spelas en efter en. Det är först när The Pretenders-låtarna ”Don’t Get Me Wrong” och ”I Stand By You” spelas som publiken verkligen vaknar till liv.

Men det som ändå fastnar kvar på näthinnan är inte själva framträdandet utan bakgrundssångaren Zackarias Blads dans rakt igenom hela spelningen som jag skulle beskriva innehåller element från Iggy Pop, Mick Jagger och Beyoncé. Även om jag blir otroligt underhållen av hans dans så kan jag ändå tycka att en artist som Chrissie Hynde inte ska behöva använda den typen av gimmick när hon förfogar över en väldigt stark katalog av låtar att välja fritt bland.

Lite av samma problem att inte kunna engagera har även Television som är nästa band att dyka upp på scen. New York-rockarna som för dagen framför hela den klassiska plattan Marquee Moon är helt ärligt inte så mycket att se på en scen. Jag kan förstå att alla de som förälskat sig i skivan antingen när det begav sig eller efteråt är helt exalterade över tanken att få höra alla de klassiska låtarna som de lärt känna och blivit kära i. Men tyvärr så har bandet noll scennärvaro och vissa stunder känns det som att de inte alls är bekväma med att stå där på scenen och framföra sina låtar.

Mörkret har hunnit börja sänka sig och nu finns det en möjlighet att utnyttja ljuset från lampor och strålkastare på scenen till fullo. Men även där är det lika statiskt som bandmedlemmarnas rörelseschema och det känns mer som en bortkastad möjlighet än att de verkligen skulle kunna göra något bra av det hela.

Det som sen återstår är Jill Johnsons samlade vänner från TV-succén ”Jills veranda” och om den spelningen kan ni också läsa i en separat text. I det stora hela är det med blandade känslor som jag lämnar det folktomma festivalområdet en bit efter midnatt. Men imorgon är en ny dag…