Det är 23 år sedan Damon Albarn stod på någon av Roskildefestivalens scener första gången, då med Blur. Han har varit där många gånger sen dess, men i år står han där för första gången som soloartist, uppbackad av ett litet kompband (The Heavy Seas) och en kör som används i vissa låtar. Just det är ganska intressant i sammanhanget, för då Damon för massorna främst är en lysande popsnickrare så är han lika mycket en musikalisk upptäcktsresande som bland mycket annat samarbetat med flera västafrikanska musiker (den legendariska afrobeattrummisen Tony Allen var ju till och med medlem i Albarns supergrupp The Good, The Bad & The Queen). Hans otaliga influenser, som alltså inte bara är en produkt av en för stor skivsamling utan i hög grad av vad han hittat och upplevt ute på fältet är den främsta anledningen till den detaljrikedom man hittar på såväl Gorillazskivorna, på hans nya soloalbum Everyday Robots, men också i den livesättning som igår hittat till Roskilde.
Jag tycker i ärlighetens namn att soloalbumet är lite halvtråkigt. Låtmaterialet är i stora drag ok, men det händer inte så mycket och om man inte läser en mycket spännande bok funkar den utmärkt att somna till. Men redan när han inleder spelningen, med ”Lonely Press Play” och ”Everyday Robots” är det tydligt att Damon och hans band inte är här för att spela vaggvisor. Han fortsätter med Gorillazlåtarna ”Tomorrow Comes Today” och ”Kids With Guns” och någonstans här övergår spelningen från att vara en popkonsert till att vara en kärleksakt mellan en artist och festivalen han älskar. Låtarrangemangen är ursnygga, stilrena utan att bjuda på några påtagliga utsvävningar från inspelade versioner, men det är något med Damon – han verkar så uppenbart lycklig att få vara här och spela musik just nu – som är helt omöjligt att inte haverera inför. Han blandar låtar från alla sina större projekt, utan att vara påtagligt hitfokuserad. En fantastisk version av Blurs ”Out Of Time”, med Damon solo på piano är en riktig höjdpunkt innan han med ”All Your Life” lämnar scenen.
Där kan man tro att det var slut. Festivalspelningar genomförs ju ofta utan extranummer. Men Damon hade andra planer och helt plötsligt står De La Soul, som inte själva spelar på festivalen, på scenen och rappar verserna till ”Feel Good Inc.” medan Damon sjunger refrängen vackrare än den någonsin låtit. Det är livemusik i dess allra finaste skepnad. Det är genreöverskridande, det är ett klassiskt överraskningsmoment och det är en briljant version av en fantastisk låt. Att en mäktig ”Heavy Seas Of Love” lite senare får avsluta spelningen känns lika väntat som perfekt.
Några timmar senare befinner jag mig återigen på Arena, denna gång för att bevittna 13-mannabandet Atomic Bomb, som bland annat innehåller Alexis Taylor från Hot Chip, framföra den nigerianske elektrofunkpionjären William Onyeabors låtar. När funkfesten är på väg mot klimax dyker han upp på scenen igen, till synes med samma breda leende och glansiga ögon som när han gick av sin egen spelning några timmar senare. Det är så bra att jag knappt tror det är sant, och det ser ut som Damon tycker likadant. Hans ansikte lyser av nån slags barnslig lycka som andas total äkthet. Damon älskar Roskilde och Roskilde älskar Damon. Det behöver aldrig någonsin ifrågasättas.
