Norska Susanne Sundfør hade den på pappret ganska otacksamma uppgiften att inleda festivallördagen i ca 27 graders värme och solsken. Susanne har på ganska kort tid blivit ett stort namn i Norge och det är inte svårt att förstå. Hon är av ett slag som går hem hos alla. M83 och Röyksopp har använt henne som sångerska och elektroniska producenter rycker i henne från alla håll, samtidigt som hon har en framtoning och en tillgänglighet som lika gärna skulle kunna gå hem i en norsk version av Allsång. Hennes eget material kretsar mycket kring hennes röst men kläs också i sparsmakade beats och vackra stämningar.
Vilken väg hennes spelning på Music & Arts skulle ta avgjordes redan på morgonen då hennes beatmakare hamnat på fel flygplan och helt enkelt inte befann sig i Stockholm. Spelningen fick därför improviseras med ett akustiskt anslag där Susannes röst stod i självklart fokus. Faktum är att de båda medmusikernas (på klaviatur resp. slagverk) insatser mest fungerade som ett slags reverb till rösten som totalt ägde Skeppsholmen under de 45 minuter som spelningen pågick. I ”Silicone Veil” var det inte utan att man nästan undrade om det var Kate Bush som gjort comeback. Det var längesen jag hörde en ”ny” sångerska som imponerar lika mycket vokalt som Susanne. Och i den stekande värmen är det frågan om inte Unplugged-versionen vi fick höra här passade väl så bra som en beatbaserad spelning.
Arrangörerna hade smugit in en extra kvarts paus innan nästa akt, vilket var förståeligt eftersom en hel kammarorkester skulle ha plats på scenen. Modern Fantazias med dirigenten Hans Ek och förstärkta av sångerskan Birgit Bidder skulle framföra Trans Europe Express, en hyllning till 70-talets tyska musikscen centrerad kring Kraftwerk och deras album med samma namn. Titelspåret och ”Hall Of Mirrors” återkom därför två gånger i olika format. Initialt var jag lite tveksam och tyckte det pendlade mellan fina tolkningar men också lite filmiska soundtrack som låg väl långt från originalen. Men så gjorde Bidder en storartad, långsam dödsmässeversion av Iggy Pops ”The Passenger” som om hennes namn vore Nico och mina tveksamheter övergick till djup fascination. En version av ”Heroes” med till en början samma upplägg blev lite mer musikal men fick igång publiken på allvar. Och efter att ”Trans Europe Express”, där den sjungande trombonisten verkligen lyckades låta Kraftwerk-robotsk i sitt uttryck, framförts för andra gången, avslutades spelningen med en ytterst mäktig version av Brian Enos ”And Then So Clear” så att det knottrade sig på armarna.
