Destroyer: Babel, Malmö 27/11

I förra veckan twittrade spelstället Babel för att promota den kommande konserten med Destroyer. Jag minns inte den exakta tweeten men jag vet att jag reagerade på beskrivningen av kvällens band. ”Kammarpop i jazzkollage genom en ring av discogaze”, skrev man. Så här i efterhand ska tweetens författare naturligtvis ha ett pris för den veckans mest pretentiösa musikbeskrivning och hen har helt rätt i att Destroyers musik inte är helt lätt att genrebestämma med enkla kategoriseringar. Något som kvällens konsert bevisar ytterligare.

Kanadensiska Daniel Bejar, bandets krullhåriga grundare och frontfigur, är för dagen klädd i rosa skjorta och loafers. Under större delen av konserten sitter han på huk på scenen. När han står upp ser det ut som att han måste använda mikrofonstativet som käpp för att inte falla i hop. En sliten hjälte med andra ord, en sorglig figur som sveper ett dricksglas med whiskey och några öl under spelningens gång. Men även om han ger ett något nonchalant intryck kan jag inte låta bli att älska varenda minut av den föreställning han och bandet bjuder på.

Inledande ”Your Blues” börjar a capella och redan då och där slår storheten i Bejars röst emot mig. Den karaktäristiska sångstilen som i mångt och mycket manifesterade den kanadensiska indierockscen som växte sig stark i början och mitten av 00-talet finns där. Den narrativa ”pratsången” likaså. Men till skillnad från kollegor som exempelvis Spencer Krug har Dan Bejar också en otroligt sammetslen och behaglig stämma.

Om vi lämnar geniet Bejar ett tag. Hans band, som bland annat består av John Collins på bas (The New Pornographers), är en fröjd i sig. Det är otrolig tajt och framför allt trummisen gör underverk med dynamiken. Det allra bästa är dock bandets blåsare. Sexiga saxofonslingor och experimentella trumpetsolon lyfter konserten till nivåer helt utöver det vanliga. Allra allra bäst blir det när bandet, som man säger, kör på ”fullt blås”.

Flera av låtarna från senaste skivan Kaputt avverkas. Ett alster som skiljer sig ganska mycket från tidigare verk. Det är betydligt mer smooth och välpolerat och det är väl här som tidigare nämnda ord som ”jazzkollage” och ”discogaze” hör hemma? Det rycker i benen och små diskreta danssteg skådas i den tisdagsblyga publiken.

Men mitt favoritögonblick under konserten är ändå när Bejar säger att ”nu ska vi spela en låt som skrevs på 1990-talet” och otroligt fina ”In Dreams” drar igång i klassisk nittiotalsindietappning. Det är nästan så att jag nynnar på Weezers ”Undone – The Sweater Song” på vägen hem.

OBS: bilden är tagen i samband med spelningen i Göteborg den 21:e nov.