Markus Krunegård: KB, Malmö 16/11


Det är inte överdrivet mycket folk på KB denna kalla novemberkväll i Malmö. Själv tycker jag det är perfekt när det inte är trångt. Alla kommer se allt på scen och alla kommer kunna dansa, tänker jag.

Jag vill inte ha fel så jag hoppas att jag inte har det, när jag nu skriver att Enya spelas högt och kraftfullt i lokalen medan de gröna strålkastarna lyser ner på scen och de uppradade lysrören i blått sken står i mitten framför trumsetet. Och om det inte är Enya så är det något annat. Det är i vilket fall en bastant början, precis som det ska vara i början av en spelning som man ser fram emot.

Och så börjar det. Bandmedlemmarna kommer in en och en på scen och sätter fart på kvällen med ”Minusgrader rensar luften”. Markus Krunegård är svartklädd. En nitjacka och den finaste, rödaste gitarr jag sett pryder hans kropp. ”Det var länge sen Malmö!” ropar han och lyfter armen mot strålkastarna.

Han börjar berätta om när han sist var i Malmö, då han hade varit på disco och dansat med en tjej som bara plötsligt hade försvunnit från honom mitt på dansgolvet. ”En liten downer här i livet” säger han lite sarkastiskt. Sen kommer den, en av mångas favoriter ”Hela livet var ett disco”. Människor gungar och ler. Det blir nästan svårt att ta bort blicken från publiken, för alla ser så glada och harmoniska ut.

När ”Jag är en vampyr” kommer blir det allsång för första gången i afton. Och den har väl ändå blivit så pass stor och folklig nu att den borde komma med i Allsång på Skansen-häftet, eller har jag fel? Jag menar, jag ser folk som vevar till och med, mitt i folkhavet. Men det är okej. För alla är nu ännu gladare än tidigare. Och Markus Krunegård verkar också glad. ”Bara för att det populärt i Norrköping så behöver det ju inte vara det i Malmö.” Men det är det. I alla fall på KB ikväll.

Sista låten, vilket han i alla fall säger till oss, är ”Korallreven & Vintergatan”. Det är den finaste låten Krunegård har gjort tycker jag. Också den längsta, nu, denna kväll. Par hand i hand. Par som kramas. Runt omkring mig och framför. Och när man tror att den är slut så lyfter den. Varenda en inne på KB sjunger högt med i texten ”Mänsklig värme snälla kom närmre, mänsklig värme snälla kom närmre, 37 grader celsius är allting som behövs!”. Och Krunegård börjar: ”Kära vänner, detta är inte ett mellansnack, det är ett tal”. Han vill få ut sitt budskap om att mänsklig värme är botemedlet mot allt. Det är botemedlet mot allt mörker. Det är botemedlet mot SD och all annan idioti och ondska. Vilket självklart är något bra att ta upp, speciellt i dessa tider.

De försvinner sen ut från scen en och en, medan musiken saktas ner och ljuset dämpas. Men de kommer in igen. Det händer två gånger, för alla vill ha mer. ”Stjärnfallet” blir den allra sista låten. ”Detta blir ett minnesvärt datum KB, tack så mycket”. Publiken tar emot och tackar tillbaka genom att sjunga med så starkt som det bara går: ”Stjärnfall, stjärnfallet är jag och du är himlen jag föll från den dag…”. Dragspel och allsång. Och blått ljus. Det är så fint nu. Vi alla borde vara här nu, är min tanke då. Alla ens nära och kära. För han skapar den där mänskliga värmen, Krunegård.