För Marina Diamandis är det viktigt att förnya sig. Hon vill inte lägga sig till rätta i någon genre, och bryr sig inte det minsta om det irriterar musikpressen. Rockfoto träffade den fabulösa Walesaren på Hultsfred.
Marina Diamandis är litet energiknippe. Hon ler och spritter av glädje på scenen, och trots att det precis börjat regna charmar hon ändå upp Hultsfredspubliken i brygga. Glöden smittar.
– Jag tycker publiken och artisten har en likvärdig roll i det att energi är väldigt smittsamt. Om du är riktigt glad kommer publiken känna sig mer bekväm och bli mer entusiastisk. Nyckeln till en bra spelning är att publiken känner sig avslappnad, så att de faktiskt har kul och glömmer att filma med sina telefoner. Att de lever i nuet.
Under artistnamnet Marina and the Diamonds släppte hon sitt andra album Electra Heart i maj – en hårdare, mer elektronisk och dansant skiva än debuten The Family Jewels från 2010.
– Electra Heart är lite mer självsäker och har lite tuffare karaktär, trots att den är ganska tjejig på ytan. Den största skillnaden är produktionen. Textmässigt är jag lika bitter som alltid.
Inspirationen till sina låtar hittar 26-åringen överallt i sin närhet. Från rosa klänningar hon köpt i porrbutiker till böcker som råkar ligga på ett bord i inspelningsstudion.
– Låtarna börjar oftast med en titel, eller kanske en textrad jag sett i en bok. Då skriver jag ner det, och sen kan det gå tre månader innan jag kommer tillbaka och börjar skriva låten på riktigt. Men låtar kan också vara inspirerade av vad jag har på mig eller saker som råkar finnas i studion. Jag hade till exempel på mig den här rosa klänningen när jag såg en bok på ett bord i studion som hette något med “The History of Bubblegum Pop”. Den kombinationen gjorde att jag tänkte ”Bubblegum Bitch”. Jag skrev ner titeln och sedan flöt massor av text bara ut. Även ”Teen Idle” snodde jag från texten på en jumper som jag såg på en modevisning.
Om du fick välja, hur stor skulle du vilja bli?
– Det är en svår fråga. Jag mår alltid lite dåligt när jag föreställer mig vara så stor som möjligt. Men det är egentligen inget dåligt med att tänka att jag skulle vilja vara stor nog för ett stort antal människor, att jag aldrig behöver oroa mig för ekonomi igen. Då kan jag göra musik till jag är 80 år. På en grundläggande nivå vill jag bara fortsätta ha detta som jobb. För mig är det ett riktigt lyxliv på ett sätt; jag sysslar med min hobby varje dag.
Man kan tro att Marina and the Diamonds är du och ditt band. Men jag har hört att det senare syftar till dina fans. Hur kommer det sig?
– Ja, det är ju det som är inne nu. Alla har namn på sina fans. När jag kom på det namnet var jag 21 och hade inte kommit från någon särskild scen eller tillhört någon musikgenre. Jag hade egentligen inte så många vänner. Så jag hittade på en sorts gemenskap på ett sätt som tillåter människor att komma samman. Det var egentligen så det började.
Har du bra kontakt med dina fans?
– Det är inte så att jag twittrar till varenda person. Faktum är att jag hatar Twitter. Men jag tycker mycket om att träffa dem efter spelningar.
I framtiden vill Marina Diamandis fortsätta experimentera och förändra sig musikaliskt, även om det – som hon uttrycker det – kan irritera musikpressen.
– Varje album är en chans att experimentera med din artistiska identitet, och att prova något helt annat. Jag kommer nog fortsätta vara mycket upp och ner, eftersom jag inte riktigt fäster mig vid en viss genre. Detta kommer antagligen irritera musikpressen, haha.
