Lana Del Rey - vår befriare

Krönika — Publicerat 14:02 den 6 February 2012 av Mattias Pettersson

Jag vet att vi alla har väntat. Vid en ironibefriad perrong på det metaforiska tåget. Vi vill inte vara här längre, eller vill vi? Det är så svårt att bestämma sig. I den digitala revolutionen har smalkulturens värde och kulturens egenvärde höjts till skyarna och konässörerna står vid smörgåsbordet med språkkunnighetens värja för att etablera vår tids plattformar för tyckande och tänkande. Vi behöver inte nämna dem vid namn, bloggar och bloggare som kom att bli demigudar. Till en början bidrog de till bredd och insikt, men efter ett tag blev de föränderliga och skitnödiga precis som traditionella medier.

I post-dubstep- och post-chillwave-eran har nyfikenheten kollapsat under trycket. I stället vill vi ha säkra kort. Trygghet i en terroriserad värld. Det är där skivbolag och marknadsförares intelligenta strategier kan spela oss konsumenter i händerna. Död åt ordet indie i ordet indie. För vi vill veta vad vi får, även om det är en konstruktion. Varför ska vi sitta och slita oss igenom timtals av bloggläsande när vi kan serveras en uppfattning på fat, anpassad till den nya estetiken, oskiljbar för det otränade örat. En nödlösning är också en lösning.

All makt åt Lana Del Rey, vår befriare. Hon är för den oförargliga välvillemaffian som fredagsmyser i soffan vad andra bolagsprodukter var för sin tids konsumenter, ett alternativ som pressats fram av bolag. Målgrupp. Fokusgrupp. Tanketerrorism. Tycker ni att det är obekvämt att bo i ett land som fortfarande avgudar tv-soffan? Där cirka 3 420 000 personer av befolkningen (drygt 35 procent) bäddar in sig för att se startskottet för "Melodi"festivalen. Kom över det. Det är bara tiden, och tiden går, aldrig i synk med allt eller alla.

”Video Games” är låten om en stereotyp kvinna vars önskan är en bekväm vardag där hon tillfredsställer sin stereotypa pojkväns bekväma tidsfördriv. Vi har levt sida vid sida med de rollerna i många år nu, men ingen har anammat deras kultur så domlöst och ljudmässigt tidsenligt som Lana Del Rey.

Hon kommer i en grafisk förpackning som känns cyniskt beräknad. Samtidigt är hon nervös och rent ut sagt dålig i sina tv-framträdanden. Recensentens bila vajar i vinden, hon är ju faktiskt inte perfekt, därför måste hon dekonstrueras. Den sympatiske lyssnaren får någon att försvara, någon skör.

”Borta med vinden” silat genom ett rostigt durkslag i Detroit, det är vad vi ska höra. Smekandes örongångarna med stråkar så smöriga att en symfoniorkester framstår mer som en skock konditorer än en armé av mästerkockar. En seriekrock av musikstilar. Ingenstans på Born To Die låter det som att Lana har kniven mot strupen eller gråten i halsen. Den sockerpoppiga insmickrande skapelsen bakom mikrofonen är ju så pinsamt trailer trash-nostalgisk och Disneyesque att hatarna bara framstår som omogna, fördömande elitister - vilket vi självfallet är.

Nöjesskribenten Fredrik Virtanen jämför Lana Del Rey med Lady Gaga och strösslar beröm med ena handen samtidigt som han försöker anvisa att hipstern, kritiker och alla småpåvar i musiknördandets miniuniversum i ren indignation för kommersialism tar avstånd från Lana Del Rey. Han vågar till och med använda begreppet "årets artist" såhär tidigt i februari. Modigt av dig Fredrik. Precis som många andra fokuserar Virtanen främst på fenomenet och uppståndelsen kring Born To Die – i stället för att säga något vettigt om musiken. Men det är också talande för vår tid, endast få tyckare lägger vikten på själva produkten. På bloggen Song by Toad skriver Matthew Young om att vilja alliera sig med den hunsade, men besvikelsen och oviljan slår till när det visar sig att musiken är lika djup som ett skyltfönster.

Det är inte så svårt att förstå varför konsumenter tycker om henne. De hörde Nancy Sinatras ömma ”Bang Bang (My Baby Shot Me Down)” i Kill Bill. De köpte en soffa så skön att man aldrig vill lämna den. De satt i flera timmar framför Halo-serien och sitt älskade Xbox. Deras tv är tunnare än sedelbunten som betalade den. De fick aldrig Andres Lokkos rapporter från London. De vill bara ha ett tryggt alternativ, tidsenligt. De har aldrig velat spendera sitt liv med att analysera hur häxhouse växt fram efter en identitetskris bland punkare, gothare och emos som upptäckt hiphop, eller vad som egentligen hände. De vill bara ”turn on, tune in, drop out”, förbehållslöst som en tv-middag. För den nya tv-generationen. Och även om jag kräks på hela skiten så är det bättre att de får Lana Del Rey än försöker låtsas som att de gillar saker de egentligen inte bryr sig om. De är bortom räddning.

Åt de som inte vill ha något mer än Lana Del Rey och det hon symboliserar, ger vi Lana Del Rey. Det är fullgott som en skål med sockrade frukostflingor. Men se till att borsta tänderna efteråt.