Indieviduella åsikter

Krönika — Publicerat 10:21 den 28 November 2011 av Mattias Pettersson

Sällan får subjektiviteten så mycket solljus som när oberoende och objektivitet är slagorden för redaktionellt listande. Vintern är i antågande och när vi vänder blad så fascineras folk i alla branscher av att göra bokslut över det gångna kalenderåret.

Om jag inte minns fel har Aftonbladets musikkritiker Markus Larsson på det föränderliga mediet twitter yttrat att han inte delar sitt skrås annars överväldigande kärlek till att göra listor. Den där listmentaliteten är såklart ett aber. Ända från 50-talets inflytelserika Billboardlistor till nutidens Spotify via Nick Hornbys High Fidelity och hundratals andra mysromantiserande musikkulturella referenser går en röd tråd av listtvång. Av självförtroende att vi är nyktra nog att döma.

Men det är lite blåögt att vi musikälskare ibland intalar oss att endast vi är slavar under listfascismen. Allt som säljs går att räkna i enheter. Allt som går att räkna går att lista. Vilket resmål är mest populärt? Vilket yrke ger högst lön? Vilken medicin hjälper mot bakfylla? Vi ska inte ens prata om sport.

Tillbaka till musik. Det är alltså dags att summera. Men hur mäter ni? Vilket väger tyngst: intelligent genomförande eller känslomässig respons? Vill ni ha en kombination – eller är ni purister? Går det att ställa känslor mot varandra? Går det att ställa skickligheter lika svårgenomförda, men genresplittrade, mot varandra?

Ju längre tid som går, ju lättare blir det att skilja på ljud och känslor. Ska man vara riktigt rättvis skulle ingenting alls bedömas kritiskt för än det spenderat tio hårda år i konsumenters hårda händer. Först då är det fritt från sensationalism. Men vi lever i, och gillar, spelet med förväntningar, sensationer och hastiga förälskelser, hastiga felbedömningar. Vi gillar att inte förstå allt, men hatar samtidigt att inte förstå någonting, som i fallet med samarbetet mellan Lou Reed och Metallica.

Vi inbillar oss många gånger att våra egna åsikter i någon mening, ofta blygsamt, är en del av en större sanning. Att även om vår favorittavla är en vulgär färglek så speglar den egentligen allt alla behöver veta i födsel död och allt däremellan. Det är därför vi utan skam kan låtsas att vi har facit, "sanningen". Till och med den mest självförtroendeberövade har ett tyckande, en kompass även om karta saknas. De pålästa, som kan fältet, är sparsamma med uttryck som bra eller dåligt, lika fega som den som inget vet, tystade inför ogreppbarheten i den evigt mullrande motorvägen av fakta och verkligheter.

Så hur listar jag? Så sällan som möjligt faktiskt. Annars skulle allt komma med. För det finns för många som är bra på sitt jobb. Avslutningsvis tänkte jag lista några album som kanske kommer bort lite i den här tävlan om vad som har varit "bäst" 2011. Utan inbördes ordning:

Hyetal – Broadcast
Class Actress – Rapproacher
Moonface – Organ music not vibraphone like I'd hoped
S.C.U.M. – Again into eyes
The Head And The Heart – The head and the heart
Magnus Ekelund & Stålet – Svart flagg
Blouse – Blouse
Toro Y Moi – Underneath the pine
Pictureplane – Thee physical
Pollyn – Living in patterns
Martyn – Ghost people
Forma – Forma
Andrew Jackson Jihad – Knife man
Timber Timbre – Creep on creeping on
Bombay Bicycle Club – A different kind of fix
Chelsea Wolfe – Apokalypsis
Pat Jordache – Future songs
Other Lives – Tamer Animals
Coastal Grooves – Blood Oranges
Comet Gain – Howl of the lonely crowd
Coma Cinema – Blue suicide
Penny Century – Friends and family
Patrik Backlund – Patrik Backlund is an arsonist
Zomby – Dedication
Still Corners – Creatures of an hour
Eddie Vedder – Ukulele songs
Cass McCombs – Wit's end
Dumbo Gets Mad – Elephants at the door
The Donkeys – Born with stripes