Regn. Det är omöjligt att skriva om första dagen på ”den nya” Hultsfredsfestivalen utan att nämna vädret. Strax efter lunch började det och när jag drog mig tillbaka framåt fyratiden på natten var himlen fortfarande öppen. Om det var detta som gjorde att det först under kvällen var anständigt antal människor på området och lyssnade på musik är naturligtvis inte självklart, men faktum är att det under flera av eftermiddagsspelningarna var nästan pinsamt lite folk på vissa spelningar. Men vi som trotsade regnet fick uppleva en alldeles lysande festivaldag, nästan hela vägen från inledande Trans Am vid lunchtid till This Is Head en bra bit in på natten.
Speciellt två på varandra följande spelningar under den sena kvällen kommer stanna kvar länge. Då spelade först Primal Scream sitt mästerverk Screamadelica i sin helhet, med något reviderad låtordning för att få till en mäktig final med ”Loaded” och ”Come Together”. Nu spelade man förvisso några låtar som inte ligger på Screamadelica efter det – ”Country Girl”, ”Jailbird” och ”Rocks” – men de hade mer karaktären av (i sammanhanget perfekta) extranummer.
Jag har sett Primal Scream live två gånger de senaste åren. Dessa spelningar, som varit konventionella spelningar med blandat material, har varit ganska intetsägande historier. Med Screamadelica blir det allt annat. Bandet bygger ut versionerna, väver in nya partier och tar hjälp av saxofon och en körtjej för att återskapa originalsoundet. Och man tar det ända hem. Det är alldeles glimrande och den något trötta fasad Bobby Gillespie visat upp de senaste åren har bytts mot självsäkerhet och coolness. Visst, några av låtarna kan upplevas forcerade men de monumentala versionerna av t.ex. ”Higher Than The Sun” och ”Come Together” väger mer än upp alla eventuella invändningar. Det enda negativa är att man undrar vad Primal Scream ska göra efter detta. Det är ju precis detta man vill se och höra. Screamadelica + tre fantastiska rocklåtar är ju liksom The Primal Scream-spelning.
Efter denna närmast religiösa upplevelse förflyttade jag mig, i motsats till de 98% av festivalbesökarna som föredrog öl eller The Prodigy, till vita scenen och Les Savy Fav. Efter att ha sett dem, eller framför allt den blindgalne sångaren Tim Harrington, i Barcelona förra året var det viss risk att jag haussade förväntningarna lite väl mycket. Då, inför stor publik, crowdsurfade han ibland 20 meter ut i publikhavet, klädde ut sig till Yeti (Snömannen) och slog sönder en lampa. På Hultsfred fanns det inga möjligheter till crowdsurfing eftersom det bara var tvåsiffrigt antal i publiken, dessutom rejält utspridda över golvet. Tim Harrington brydde sig dock inte om detta och spenderade större delen av spelningen hos publiken, där han smetade in några i blod, kysste några andra och drack ytterligare någras öl. Allt medan hans fyra bandmedlemmar stod som vilket konventionellt rockband som helst och larmade på i gränslandet mellan punk och hardcore. Grattis till alla som var där – ni andra fattade nog inte vad ni gick miste om. Så bra är inte Firestarter.
Tidigare under kvällen såg jag även en av festivalens stora snackisar i förväg – hiphopkollektivet OFWGKTA med deras stora profil Tyler, The Creator på kryckor. Årets ”få har hört men alla vill se”. De lyckas med det de kommit för – att få den regnblöta publiken att hoppa och ha roligt. Musikaliskt är det däremot ganska ofokuserat och man är lite smittade av live-hiphopens eviga sjukdom – att det är viktigare att elda publiken till max än att faktiskt göra ett bra musikaliskt framträdande. I stället för att föra fram de souliga element som finns i många av deras låtar satsar man rakt igenom på röj och svett. Kanske rätt taktik i rådande vädersituation, för man lyckas med sitt uppsåt att engagera publiken, men ska man bli mer än årets hype krävs det lite mer än ”make some noise”.
Sist på stora scenen, en gång Hawaii men numera ”Green Stage” står Suede eller som det på scen är Brett Anderson och några kompmusiker. Jag har ingen aning om basisten och trummisen är originalmedlemmar men sällan har det känts mer oväsentligt. Det handlar om Brett, som verkar vara i god form och har sin röst helt i behåll, och om gamla hits som rakt igenom låter som de gjorde när de en gång spelades in. Underhållande – ganska, intressant – nej.
Jag såg några andra band också, där några gjorde riktigt bra ifrån sig (Trans Am och This Is Head har nämnts – även Black Lips och Foster The People får plus i protokollet) och andra kanske inte riktigt fick mig att glömma att det regnade. Men nu är det fredag och det regnar inte längre. Idag ska jag förhoppningsvis se Bootsy Collins, Anna Calvi och Charles Bradley.
