Jennie Abrahamson har blivit ett allt större namn på den svenska pop-himlen. Med sin skiva The Sound of Your Beating Heart och singeln “Hard To Come By” har recensenterna fått upp ögonen för den sprudlande norrlänningen – som inte imponeras jättemycket av mediernas lovord. Joakim Carlson träffade henne på ett fik för att reda ut vad ”vanlig jävla pop” betyder egentligen och varför mobiltelefonen är hennes käraste ägodel.

Jag har väl inte träffat så där överdrivet många norrlänningar i mitt liv. På sin höjd tre-fyra stycken som varit artiga nog att prata med mig under en längre tid. Spontan reaktion på detta är att det ”norrländska vemodet” och alla inandningsljud som tydligen ska definiera befolkningen där uppe är lite skitsnack. Samma sak gäller norrlandsjäntan Jennie Abrahamson som under vår intervjutid på Södermalm återigen kör ångvält över alla dessa fördomar. ”Ingen rök utan eld” är däremot hennes första reaktion när vemodet kommer på tal – samtidigt som hon inte tycker att det är direkt applicerbart på det som hon gör nu. Något de flesta som lyssnat på relativt nya skivan The Sound of Your Beating Heart, och den söndersnurrade och kramade singeln “Hard To Come By”, nog kan skriva under på. Det är genuin pop, dansant och kanske något överraskande: en hel del spår pyntade med kinesiska tongångar. En influens Jennie Abrahamson viftar undan lite nonchalant genom att förklara att ”det är ju bara att spela på de svarta tangenterna på pianot så träffar man ju rätt skala, så det är ju inte superspännande”. Visst, så är det kanske – men det fungerar.

– Jag kan ändå tänka mig att det finns något mått av norrländska vidder i det som jag gör, jag tror att man påverkas mycket av där man har vuxit upp, säger hon och poserar flyktigt över cafébordet mot Rockfotos fotograf med hennes halvuppätna lunch framför sig.

Du använder ju inte heller den ”klassiska” popuppsättningen när det kommer till instrument heller – hur många instrument spelar du egentligen?

– Jag spelar nästan de flesta instrumenten mer eller mindre bra, men jag är väldigt nyfiken och tycker att det är kul – men mitt huvudsakliga instrument från början är klassiskt piano. Jag tänkte ju att jag skulle bli konsertpianist men jag la ner det, men sen började jag spela gitarr och jag har ju fått mest jobb på det, om man tänker som musiker. Men allt som går att spela på egentligen, jag är ihärdig om det finns en poäng, om jag måste sätta ”det här konga-beatet om två veckor” så då gör jag ju det. Jag måste alltid ha tidspress med allting jag gör, haha.

Som jag förstår det har du en väldigt speciell relation till din mobil där du spelar in det mesta som du kommer på – vad skulle hända om du tappade den?

– Det hade blivit väldigt tråkigt, jag skulle snabbt köpa en ny, säger Jennie och skrattar. Jag är väldigt dålig på att synka mobilen med datorn, men det backas ju upp faktiskt när man kopplar in den. Men det är ju fantastiskt, så fort jag fick min första mobil som hade sån där inspelningsfunktion använde jag den jättemycket. Det kan vara så att jag sitter vid ett piano och så blir det något litet… jag samlar på mig saker, det kan vara en textrad eller en pianoslinga, men jag har väldigt sällan tid att skriva kontinuerligt. Sen när det väl är dags, när det finns en deadline, så sätter jag mig och plockar fram saker och försöker göra en låt av det.