Interpol har nog inte haft de lättaste månaderna bakom sig som band. Två avhoppade basister, Carlos Dengler inräknad, och en ny skiva som kanske inte fick det mest omvälvande mottagandet. Personligen förstår jag inte hur man frivilligt kan lämna posten som basist i Interpol – de har under åren producerat några av de mest intressanta och genuina basgångarna någonsin – så det borde ju inte vara överdrivet svårt att känna sig inspirerad. Men på scen dyker de i alla fall upp, i full uppsättning med en nyfriserad Paul Banks bakom mikrofonen.
Den nya basisten ser dessvärre mest ut som en argentinsk mjukporrskådis, ni vet med stor skjortkrage som ligger över kavajen och lite för långt hår. Men han håller takten och lyckas leverera vad som krävs – även om han faktiskt ser lite frågande ut under de mest intensiva oktav-partierna; samtidigt som han lyckas driva upp tempot på klassikern ”Evil” tills det att publikraderna längst fram på ståplats hoppat sig förvirrat stumma. Efter att bandet spelat ”The New” som extranummer – en låt så orgasmisk att jag hade svårt att sitta still på läktarplats – mjuknar jag dock en aning och kan sluta stirra på basistens guppande hår. Att jag under en intervju med trummisen Sam Fogarino förra året propsade på att just den gamla låten skulle plockas in under turnén gjorde att jag nästan fick för mig att det var min förtjänst att den nu vällde ut över Cirkus väldigt medelålders publik. Nästan i alla fall.
Interpol har åtminstone inga som helst planer på att lugna ner sig och spela en avslappnad måndagskonsert, nej, det är rent utsagt jäkligt intensivt rakt igenom – trots att Banks häller i sig något slags halspreparat mellan de få pauserna. Det varvas med äldre material samtidigt som den nya skivan Interpol gör sig förvånansvärt bra live. ”Lights” repeterande riff smäller mot mina öron som en kompakt vägg och är nästintill bäst i den genomtänkta repertoaren.
Tyvärr är stämningen lite återhållsam nere på Cirkus-golvet, det dansas egentligen bara under ”Slow Hands”, men det förmodligen inte är jättekonstigt. Interpols publik består till större delen av slipsprydda rock-killar med välpolerade uttryck – det som fattas på grabbagendan är egentligen bara något slags indie-alternativ till fotboll – så att hoppa sig svettig kanske inte är överdrivet lockande. Men överlag måste jag säga att bandet som lika gärna hade kunnat räknas bort gjorde en överlag inspirerande och intensiv spelning. Kanske är det inte slutet ändå.
